Alla borde någon gång ta en stund för att fundera över vem du verkligen är och vem du vill vara, vad du vill med ditt liv, vilka du vill ha dig nära, hur du vill att folk ska uppfatta dig som person, vilka du kan vara dig själv med. Det ska inte spela ingen roll vad du uttrycker, man ska kunna visa sina sidor utan att känna något obehag, utan att någon ska behöva döma dig (folk drar ofta hastiga slutsatser här i livet om just första intrycket om en människa) känslor har varenda person så det borde inte vara något att dölja men vågar barn, ungdomar, vuxna och äldre människor i dagens samhälle verkligen uttrycka sina känslor, vågar alla stå på sig om något är fel eller om någon gör fel, vågar folk stå för vad det tycker?
I dagens samhälle är det allt för många som inte säger vad det tycker (visst man kan framföra saker på olika sätt, men vill man protestera ska man använda sig av väl genomtänkta ord och meningar och man ska då kunna stå för vad man tycker och säger) vilket jag lärt mig idag. Bättre sent än aldrig.

Och med det hälsar jag er välkomna till ett mycket annorlunda inlägg av mig. Jag har haft tiden att fundera på hur folk ser på varandra i olika kulturer, och även på hur mitt liv har byggts under alla år och här kommer då en lite djupare inblick i vem jag egentligen är och vad jag gillar och massa mer!

Nu vet inte jag hur det var att vara 4 år och inte kunna sitta still, klättrade överallt och att inte vara rädd för någonting. En dag sa min dagisfröken till mina föräldrar att jag måste få göra något som tar energin ifrån mig, iallafall lite grann. Så där började min 10åriga Artistiska Gymnastikkarriär. Absolut så tränade jag inte bara gymnastik under dessa år utan jag la till lite fotboll, cirkus, dans mm.! 9 år var jag när jag kom med i landslaget i gymnastik men hade här ett mycket svårt val, iallafall när man är 9 år och behöver välja mellan två saker man verkligen gillar. Samma tid som jag kom med i landslaget fick jag även chansen att vara ett Furuviks barn, och då tänker säkert de flesta vad de nu är och vad man gör som ett furuviks barn. Furuvik är ett ställe i närheten av där jag bor i Gävle. Mer känt som Furuviksparken, med karuseller, djurpark och massa mer men i denna park så finns det även ett cirkus hus där jag tränade cirkus när jag var mindre (är dock inte aktivt längre) och varje vinter jobbar ungdomar med att sätta ihop en föreställning att uppträda med varje sommar då när parken var öppen. Så det var ett väldigt speciellt erbjudande men jag tackade tyvärr nej till detta och istället satsade ännu hårdare på gymnastiken och det var den sport jag ägnade min tid åt i några år.
9-14 år tränade jag 5 dagar i veckan 4-5 h varje gång. När jag var 14 år höll min kropp inte riktigt ihop och jag tog en 3 veckors semester med min far i Thailand. Kan fortfarande inte förstå att jag och pappa höll sams under hela semestern haha. Året var 2009, längtar nå otroligt mycket tillbaka till den tiden. Mycket hände 2009 och 2010. Jag gick på Prolympia vilket är en skola som har inriktning på sport och till en början tränade jag gymnastik de timmar vi ägnade oss åt vårt eget under skoltid men när jag trappade ner på gymnastiken så ändrade jag min inriktning till friidrott under skoltid. Prolympia tiden var bland det bästa tiderna i mitt liv, jag hade mycket bra kompisgäng (saknar dessa människor och allt roligt vi gjorde), vi var blandat killar och tjejer, kommer aldrig glömma sommarloven då vi hängde allihopa på Andrés gård och bara var, något jag aldrig glömmer för fy tusan vad livet var bra då. Man behövde inte oroa sig om någonting kändes det som. Jag slutade 8an och bytte även då till en kommunal skola, ja en vanlig skola helt enkelt. Lilhagen 9B, här hände det grejer. Om jag får säga vad jag tycker så kunde det inte blivit bättre, för jag växte som person och utvecklades mycket under bara ett år med nya kompisar och ny miljö, det var en frihet och en ny lucka i livet öppnades och jag ångrar absolut inte att jag bytte, jag återförenades ju med bästa Caroline B-Ljung. Men samtidigt hade jag det så bra på friskolan jag gick på också, så det är liksom lite svårt att avgöra vilket som var bäst. Hade jag fått gjort om det idag hade jag önskat att mina vänner från friskolan följde med mig till den kommunala skolan. Såhär i efterhand kan jag inte klaga på min tid innan ”allvaret” skulle börja, men ändå klagade man på långa dagar och för mycket läxor. Det var slut på mysplugget och vi skulle börja gymnasiet och veta vad vi ville bli när vi blev äldre, vilket stressmoment det var… jag valde att söka Estet-cirkus på Vasaskolan, en dag i augusti satt jag bara där helt plötsligt med Caroline vid min sida i Vasaskolans aula, tur att jag inte var ensam för denna vackra människa sökte också cirkus. Nu tänker jag inte kalla dig Caroline längre för du är en carro, min carro! När jag fyllde 17år och du med bara en dag efter, iallafall så är du en av de få som har haft en stor påverkan på mitt liv. Och här kommer nu en text du skrev till mig på min födelsedag

” 9an! 9B! Där! Där började ljungarna umgås. Och jävlar så bra det blev. Men precis som i alla andra vänskapsband och förhållanden finns det upp och ner gångar. Jag kan inte lova dig att jag aldrig kommer att förändras. Jag kan inte lova dig att jag aldrig kommer såra dig. Jag kan heller inte lova dig att mina brister inte kommer märkas eller att jag inte alltid kommer att vara stark. Men jag lovar dig att jag alltid kommer stötta dig. Jag lovar att dela mina tankar och känslor med dig. Jag lovar att jag ska försöka förstå allt du gör. Jag lovar att skratta och gråta med dig. Jag lovar att hjälpa dig nå dina mål. Men mest av allt jag lovar att alltid älska dig! ”

Denna människa är den bästa vän jag någonsin haft och har, hon skulle ge upp hela sin värld för mig och jag skulle göra desamma för henne. Hon är den som alltid stöttat och tryckt på (positivt tryck på) när jag stått och velat över något. Vänster eller höger och hon har alltid haft rätt, hur det än blir eller vilken väg hon än ledde mig till så har hon alltid rätt, alltid. Hon är den som stått ut med mig genom allt gråt och skratt…. den tid jag spenderat med dig är värd varje minut. Behöver jag någon så är du alltid där, det spelar ingen roll vad jag behövde för stunden men du var DÄR! Med dig har jag gråtit floder, jag har skrattat mig till ett 6-pack och jag har varit tyst som en mus. Att vara med dig carro, det är som att fly verkligheten för ett tag. Jag älskar dig vännen, och jag tänker inte begå misstaget och förlora dig!

Nu knyter jag ihop lite med det jag skrev i början med att säga att jag har en väldigt stark vilja. Nu idag är jag 19år, fyller 20år i februari och jag vet mycket väl vem jag är som människa, jag känner mig själv och min kropp bättre än någon annan gör. Jag vet precis vilken väg jag ska gå, iallfall just nu och jag är helt säker på att jag senare kommer åter igen komma tillbaka till att vara en vilsen kvinna och inte veta vad jag ska göra eller vilken väg jag ska gå osv. Men det oroar inte mig nu.
Är det något jag vill ha eller göra så kämpar jag mig till det (något jag fått med mig från gymnastiken, som jag växte upp med), men samtidigt ger jag vissa saker inte ens ett ärligt försök ibland. Jag har haft svårt för att prova nya saker, ordet nytt gillar jag inte så mycket. Jag trivs bra med det rutiner jag är van med och hur kommer då de sig att jag nu bor i USA, ett främmande land, främmande människor, ett språk jag tidigare hatat och varit väldigt dålig på. Jag tog mig ur min eller rättare sagt jag bröt mig ur min trygghetsbubbla och valde att NU är det dags och jag ville prova på ordet och upplevelsen NYTT, att känna nya känslor i kroppen, att behöva ta tag i saker på egen hand utan någon annans hjälp, att äta annorlunda och ny mat osv, listan är lång med vad mycket NYTT/NYA saker som händer just nu och som jag provar på.
Jag är fortfarande säker på vad jag vill, men inte rädd för att prova något nytt.

Våga ändra på dina rutiner och gör något nytt, det är mitt råd för kvällen !

17:24 min tid, 23:24 svensk tid.
/L.